Svampskog & saga

skir bokskog
jens, anna & bella har nyss lämnat luleå för kristianstad då anna läser på högskolan här

På min äntligen lediga dag bar det av till skogs med nyfunna vänner och deras Bella. Tror inte jag berättat om den nya kollegan från Luleå? Vi har himla mycket gemensamt då en uppväxt i norr skiljer sig från en uppväxt i söder- långt mer än jag förstått. Jens som kollegan heter har betydligt bredare dialekt än mig men bara av att höra så märker jag själv hur jag börjar använda ord jag lagt på vila.

Ids du gå med påsen?” (Gitter du ta med dig soppåsen?)
Men gud vad det lever om!” (Men jösses vilket liv här är!)

Alla förtjänar att tillhöra ett sammanhang, att inkluderas…

 

 

när svamparna gömmer sig kan en alltid glädjas åt naturen

Visst är det lustigt hur en å ena sidan kan anpassa sig och känna sig varmt mottagen men å andra sidan genast känner sig hemma bland människor en delar traditioner med? Seder, ord, betoning, avskyn för insekter, maträtter… Vilket genast får mig att tänka (som jag alltid gjort)- det är inte så bara att fly från krig och sälla sig till det svenska. Varför ska en inte få älska barndomens Turkiet trots att Sverige blivit ens nya hem?
Klart vi ska ta hand om dem som söker ett nytt sammanhang!

Och när jag bjöd in Jens och Anna till vårt hem för en titt idag så berättade jag en historia som jag tror att du kanske inte hört?

Jag flyttade till Skåne i början av 2009 och har trivts väldigt bra. Miljön är fantastisk, våren kommer tidigt och det är aldrig långt till äventyr. Inte ens en söndag.
Flytten gick snabbt då jag fick napp på en jobbansökan jag skickat och det hjärta som innan bara längtat efter den älskade som jag då hade alltför långt till slog lyckliga volter.
Väl på plats kändes nya arbetet (arbetsbördan/förväntningarna/känslan av att pressas in i en opersonlig mall) inte rätt i mitt principfasta hjärta men kollegorna var välkomnande och jag kämpade på.
Kämpade så länge (6 år) att jag grät tröstlöst innan det var dags att köra dit! Min magkänsla hade haft rätt… När jag kom var jag en utmärkt flerspråkig hotellreceptionist med lätt för att kommunicera, när jag lämnade ett vrak.
Sökte och fick jobb där jag befinner mig idag och trivs alldeles utmärkt.
Men då, när jag trasig och ledsen inombords började på mitt nya jobb så fick jag nästan omgående en inbjudan att komma hem till en arbetskompis för att fira hennes födelsedag samma kväll.
Orkade inte riktigt och trodde att hon mest frågade för att vara snäll men tackade ja. Köpte en bukett blommor och en stor chokladkanin innan jag gav mig av för att förändra livet. En måste ge sig själv chansen om något ska bli annorlunda.
När jag så satt i hennes vardagsrum och spelade spel med kopp te och kaka framför mig slog det mig. Att efter nästan sju år i Skåne var det första gången jag fick en inbjudan till en annan människas hem. Klart att den människan heter Ann!

Minns att jag pratade med Uffe om det när jag kom hem samma kväll. Hur jag inte bara såg trapphuset utan faktiskt blivit inbjuden som i hembjuden. Sorgligt men samtidigt lyckosamt.

hittade hur mycket som helst- samtliga oätliga

 

Jag vill inte att någon annan ska behöva flytta hundratals mil till Kristianstad och vänta i sju år innan de blir hembjudna och inkluderade. Då spelar det ingen roll ifall du kommer från Karesuando eller Kabul. Du har rätt att finna ditt nya sammanhang.

Alla förtjänar vi att ha en god Ann i våra liv. Och just henne tog jag en tid efter både med till mitt skånska hem och till det norrländska…

Slut på sagan 🙂

 

 

✴︎✴︎✴︎

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *