En ovälkommen vän på besök

 

 

 

Jag är oerhört tacksam över att jag inte är tonåring längre. Jag hade mindre att sätta emot då. Den tiden var den värsta i mitt liv. Med topparna, dalarna, ilskan, sorgen, tankarna på att bara sluta finnas till, funderingarna över vad det skulle bli av mig. Minns att jag stod vid järnvägen i min hemby, tittade på tågen och drömde om att min blivande kanske satt i en av vagnarna. Hur skulle vi möta varandra?
Ändå satt vuxna jag där på sängkanten igår. Förbaskat förbannad över något min älskade sa, klappande kattten och bara tvingade mig själv att andas. ”Andas. Andas. Andas. Andas. Andas. Det kommer gå över, allt kommer bli bra…

 

Hormoner från helvetet!

 

Mitt i allt kände jag igen mig själv. Och att jag varit där innan.
Varit den där arga som bara vill slå sönder saker, flytta, försvinna, börja på nytt, skrika, gråta. Förändra världen. Det där sköra i mig som jag skrev om för ett par veckor sedan. Om du minns?
Känslan nådde sin kulmen igår. Strax innan blodet började rinna.
Därefter var det som att jag fick en spruta lugnande. Som att luften äntligen gick ur en böld…

Mensen är här. Tack.

🎄🎄🎄

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *