#METOO, stalker

För vara den som håller vad jag lovar så följer jag här upp med sagan om en man som inte hade förstånd nog att skilja på sanning och verklighet.

Jag var knappt eller just fyllda arton år och bodde sedan flera år i egen lägenhet då mitt gymnasium låg en bra bit från hemmet. Minns inte riktigt första gången det hände och förstår fortfarande inte varför. Men nu börjar sagan…

En sprallig vinterdag 1995, när Posten fortfarande levererade oskadda paket, så kom det en försändelse adresserad till just mig. Packade förväntansfull upp ett läppstift format som en erigerad penis, en stor svart dildo och en snäv kjol i latex. Tänkte fnissande att det var vänner som skojade och frågade under de kommande veckorna runt för att få veta vem.
Utan att vare sig någon känd eller okänd beundrare tagit på sig att ha skickat paketet började olusten växa i bröstet. Med tiden anlände fler paket. Porrfilmer, större dildos, än mer vågade kläder och när jag insåg att summan vida översteg vad även de flesta vuxna haft råd att lägga på ett skämt blev jag rädd.

 

Minns med ett skratt hur pappa till punkt och pricka följde mina önskemål och inte ens lämnade ut telefonnumret när min latin-lärare Gun ringde och behövde ha tag på mig 🙂

 

Veckorna blev till månader som gick från vinter till vår och med det gick känslan från olust till vag rädsla.
Hade vid det här skedet kontaktat polisen angående de anonyma paketen och fick för första gången ett ord på vad som hände mig. Jag hade en stalker.

Jag hade en stalker.

En stalker som ringde mig för att berätta att han doftade på mina trosor och läste mina gamla dagböcker. De hade han rotat upp ur soporna jag slängt inför en flytt. Nu i efterhand minns jag det som att jag ständigt bytte telefonnummer och såg mig över axeln.
Minns att jag tyckte det var genant att berätta för mamma och pappa, be dem att under inga omständigheter lämna ut mitt nummer. Samma fick jag göra på extrajobbet.
Minns med ett skratt hur pappa till punkt och pricka följde mina önskemål och inte ens lämnade ut telefonnumret när min latin-lärare Gun ringde och behövde ha tag på mig 🙂

Droppen kom en dag när jag befann mig i föräldrahemmet och fick ett samtal från min egen lägenhet. Han, stalkern satt på min säng och gick undertiden samtalet forsatte igenom mina lådor samtidigt som han stönade.
Fullständigt vedervärdigt och surrealistiskt, ett samtal jag önskat att jag inte behövt vara med om någonsin.

Men en dag ringde min kontakt från Polisen. De hade lyckats spåra honom, ta honom!
Han heter Magnus, är några år äldre än mig och levde ett till synes normalt liv med jobb och bilintresse. Men när poliserna kom in i den lägenhet som bara låg ett hus från mitt fann de arkivskåp fulla med porrfilmer och ”leksaker”.
Jag fick se en bild på både man och bil, fick personnummer, ett besöksförbud utfärdat och kände mig trygg. Har aldrig hört från honom sen.
Polisen jag haft kontakt med från första början frågade mig ifall jag hade frågor som jag ville ha besvarade. Vad har jag gjort? Varför jag? Känner jag dig?

-Och vi har pratat med Magnus i många timmar nu. Han berättar att ni aldrig träffats men att han sett dig, på samma gata som han bor på och blev kär. Du är söt och han vågade inte ta kontakt. Han förföljer dig och har brutit sig in i din lägenhet.

Ridå.

När vi kvinnor nu äntligen talar (bloggar, demonstrerar, delar med oss) om de förutsättningar vi i grunden har mot oss just i och med att vara av ett annat kön än det privilegierade blir jag stolt.

Innan jag själv delade med mig av den lilla hundradels skärva det innebär fanns det inte minsta sekunds oro för egen del. Däremot undrade jag hur de män jag har i mitt liv skulle reagera. Och som jag trodde så reagerade ingen alls.

Inte en enda man jag känner har:

– Ställt en fråga offentligt
– Varit förvånad offentligt
– Visat sitt stöd offentligt
–  Slutit upp i en egen grupp för att förändra villkoren offentligt
– Berättat om egna (kanske motsatta) erfarenheter offentligt

Det är därför jag gråter nu men inte då.

 

❤️

#METOO

Vilken vecka det varit! Röster som höjts, jättar som rasat och öron som lyssnat.
Har pratat en hel massa om härskartekniker/ sexuella övergrepp med min älskade. För plötsligt dyker minnen upp och som kvinna har jag ett helt bibliotek av situationer där jag önskar att jag talat innan jag tänkt! Kärleken som är en verkligt hyvens människa och tillika man häpnar över all skit som maktgalningar ställer till med.

För som kvinna har jag såklart blivit tafsad på- som den gång jag jobbade i en lobbybar och nekade en man att fortsätta handla.
Då blev jag först fysiskt antastad och när det inte fungerade verbalt misshandlad.
När jag den senaste veckan läst i tidningarna om andras vittnesmål så har jag kommit på mig själv med att vilja ha fler detaljer. För var går gränsen för ett övergrepp? Fullbordad våldtäkt? Ett sms som säger att jag är snygg? Hundra sms? En hand under kjolen?

Under den kvällen i lobbybaren fick jag min urringning neddragen, ett försök till skäggig kyss på halsen och en tillrättavisande snärt på ena brösvårtan. När det inte fungerade en högljudd ramsa i stil med ”och hur fan har du som är så jävla ful ens fått jobb i en bar? Tror du ni säljer nånting med en som dig här din fula fitta? Jag betalar och jag bestämmer vad fan du gör, tänk dig för…” Stol som välts, en man som fräsande raglar iväg sluddrandes elakheter.

Kvar stod jag, som sårats ända in i själen. Av vad han sa. Av de flackande blickarna från de som hört. Med vetskapen att jag bara några timmar senare åter skulle behöva vara mitt professionella själv som med stadig blick checkade ut hotellgäster, med pondus förklarade notan och resolut ringde flygbolagen för att hitta borttappade resväskor. Ibland får en plocka ihop skärvorna av sig själv bra snabbt!
Hur jag som nybliven singel, med ett därav ansträngt privatliv och redan överansträngt leende hanterade detta? Var nog inget han låg sömnlös över.

Där och då hade jag just blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.

Det fick jag veta så snart jag dryftade händelsen med vänner. Och det är det som är nyckeln- prata, berätta, vägra skämmas. Eftersom det är lätt att vara efterklok anser jag nu att jag borde pratat även med min chef, sett till att den otrevliga idioten blivit portad på livstid och fått något kännbart straff för sitt uppträdande.
Men kanske var det därför jag så snabbt gjorde en polisanmälan mot den man som ”blottade” sig för mig i på höststranden härom året? Som gjorde att jag väntade ut honom och redan på parkeringsplatsen såg till att ta registreringsnumret på hans bil? Och nej, för att tala klarspråk. Han kom inte framjoggandes och visade snabeln. Han stod i trädkanten och runkade samtidigt som han tittade när jag och vovvarna i godan ro försökte fånga årets sista solstrålar. Visst är det härligt? (ironisk suck)

Nästa gång berättar jag (som ju ändå knappt varit utsatt) om den stalker som under en lång tid gjorde att jag tappade tryggheten i mitt eget hem…

 

✴︎✴︎✴︎

Hektisk vecka!

naturligt fyrverkeri

Vet inte hur det är för dig?
Själv är jag inte överdrivet intresserad av att veta just hur tidsmässigt thigta andra människors tidsscheman är. Mest för att en fullklottrad kalender förr eller senare (oftast förr) leder till en personlig krasch rätt in i den berömda väggen. En kalender är för mitt liv därför överflödig. Räcker att jag får mitt arbetsschema (det jag skrivit kontrakt på att utföra för arbetsgivaren)- alla andra timmar är jag fri som i:

…läsa bok
…tycka till
…dofta träd
…fotografera ekollon
…ta strandpromenad
…gå på bio
…baka kaka
…vila öga

Som idag när jag valt att fånga lugnet genom att läsa kriminalroman, med en fluffig vovve på bröstet och en naken en under täcket, till ljudet av tassande regn. Ska be att få tala om hur inget SPA i världen kunnat få mig i samma lugna sinnesstämning.

gårdagens klänning ser kanske inte mycket ut för världen men är riktigt vacker på- rund ringning i halsen, djup ringning bak & härligt fall i tyget

 

 

För inte är det väl så bara att i nattens hällande ösregn köra tretton mil för att hämta hem kärleken? Min Uffe han kan han…

 

under en av veckans lunchpromenader fann jag denna skönhet märkt ”ira denmark”

I övrigt har veckan varit alldeles extraordinärt fullspäckad. Hoppas det är ok att jag gör ett undantag för att berätta?

En dag där i början vigdes åt en så vettig utbildning att jag kände mig mentalt urlakad av alla intryck. Lika nyttigt som tröttande. Klappar mig själv på axeln då jag deltog genom att både våga och orka ta till orda med jämna mellanrum. De saker jag har att berätta är i rimlighetens namn lika viktiga som någon annans, försöker jag tänka. Fast det är fortfarande jobbigt när rösten svajar och avslöjar nervositet.

Detta är även året då ICA fyller 100 år. Butikerna har spritt ut firandet över hela året genom att bjuda kunderna på festligheter som låga priser, temadagar och tårtkalas för att nämna en bråkdel. Och nej, innan du undrar, det här har jag inte ombetts att skriva om i reklamsyfte…
Med anledning av 100-års firandet så anordnas även arenashower med kända artister. Lite som Julgalan eller Diggiloo? Tänker jag.
När showerna för de kunder som köpt biljett är avklarade så är det personalens tur att fira.
Anmälde mig som volontär till kundshowen i Ängelholm i torsdags och var tillsammans med en hel drös andra Ica-medarbetare på plats för att dela ut kartor, utvärdera soundchecket, mingla och viktigast av allt- se till att att hälsa välkommen. En mäktig kväll i mitt liv, som en present!
Hem kom vi åter sen natt och på detta dygn följde en fredag i tjänsten. Att berätta om gäspningsmaratonet denna dag vore väl överflödigt?

Stökade glad och trött av även lördagsjobbet, piffade snabbt och trippade ut till den buss som åter skulle ta mig till Ängelholm. Fast denna gång med dansskor på fötter och klänning om liv! I bussen skålades det vilt och kvällen kändes lång. Som väl hade kärleken erbjudit sig att hämta mig (och ett par andra) när jag kände att det räckte med festligheter. Ty att sitta i en buss fram till klockan tre på morgonen lockade inte alls. Tänk att en kan ha det så bra! För inte är det väl så bara att i natten köra 13 mil i hällande ösregn för att ens älskade vill få komma hem?

Och så var det jobb ”dagen efter kvällen före” med men jag mådde prima så det gick av bara farten!

Hektiskt slut på veckan eller vad var det jag sa?

✴︎✴︎✴︎

Att ge en guldstjärna

utan höst igen vår

 

 

Utanför mitt fönster beter sig hösten på samma vis som den förmodligen gjort i århundraden innan det bloggande folket började ta plats.
Temperaturen sjunker, åkerns gröna matta sticker ut under träden som nu börjar tappa sina blad för att istället ståta med naket skelett. Ett skelett som i sin tur blottar ursprungliga former och får en att hastigt vilja måla. Himmel, armar och en ny årstid.

 

Förlorar jag någonting på att ge en medmänniska en guldstjärna?

 

vinst i vinlotteriet på jobbet
frusen vovve bygger igloo & läsgalen matte bygger skyskrapa

 

Fördelarna med kyla och mörker är att de ormar, som i rent försvar kan tänkas råka bita tunna hundben, går i ide. Att luften blir klar och lätt att andas. Att spindlar och andra kryp vilar istället för att kräla på väggar och mat. Att en sover svalt gott om natten.
Aldrig smakar väl en soppa bätte än i kyla? Och aldrig ger väl värmeljuset ett vackrare sken? Aldrig är det väl mysigare att krypa samman och bara vänta till värmen når allas tår?

Hade enkelt kunnat göra en mycket längre lista över vinterns nackdelar. Klaga lite varje dag jag mötte en annan människa. ”fy, så kallt det är- och värre blir det!” eller ”brrr, nu har det börjat ta emot, jag avskyr vintern!” eller ”usch, jag orkar knappt kliva upp när det är så mörkt…

Fast varför? Ger ju ingen energi vare sig till mig själv eller den stackars människa som får ta emot gnället. För mottagaren har ju alldeles säkert ett eget berg av gnäll att tävla mot vareviga dag… Tänker jag.

 

ifall jag inte dömt ut dessa tunnor innan jag ens sett dem så kanske jag varit gladare?

 

Ovanför ser du en sak som kommunen bestämt och som jag i min tur valt att jag skulle avsky innan jag ens provade- ville rakt inte ha dem. Två tunnor med fyra fack i vardera.
Tar tillbaks min förutfattade mening, det var dumt av mig.
Dessa tunnor är det bästa och mest revolutionerande som hänt hushållet på länge. Hur vettigt och bra som helst då allt sorteras och jag sover bättre om natten!

än värmer solen- ifall en orkar vänta

 

Livet kan vara både orättvist och irriterande, tro mig jag vet hur det är att kalla sig själv realist när en omedvetet gnälligt pekar ut varenda fel i tillvaron.
Att vara realist är nämligen samma sak som att vara positiv med enda skillnaden att realisten ofta stannar i felsökandet medan en positiv person ser problemet och hittar en lösning.

Tycker jag.

Om jag har en riktigt jävlig dag (låt säga att jag bråkat med Uffe, missat bussen och ser att saldot på lönekontot är övertrasserat redan den 15:e) så bör jag inte kliva på bussen och anse det rätt att väsa åt chauffören.

Ifall jag är vuxen bör jag istället rita en enhörning, lyssna på musik som lyfter och använda mina sista krafter till att ge så mycket att jag börjar få tillbaks. För tycker jag om dig så tycker du om mig och då tycker jag om dig… Ett lika vänligt som enkelt kretslopp.

Jag kommer fortsätta ge fullständigt omotiverade presenter, dela ut guldstjärnor och leta skatter för blicken! Sistnämnda brukar lösa sig bara en spänner ögat i närmsta trädtopp.
Känner jag för det så händer det att jag delar ut en guldstjärna till mig själv av bara farten!

 

✴︎✴︎✴︎

Mannerströms ord om surströmming

en som förstår vad som är smaklökarnas nobel-fest 🙂
färsk kokos är fortfarande godaste snackset

 

”Jag älskar lukten av surströmming, det luktar lika gott som en fransk ostbutik!”

 

I bokhyllan här hemma har det rensats i omgångar och jag överväger att rationalisera bort hela rubbet. Tycker mycket om böcker och dess världar av knarrande doft, men hyllan fylls på i allt mer långsam takt då jag rent ergonomiskt föredrar pocketversionen framför de vackra, inbunda exemplaren. Vill inte leva i en dammig kuliss, tänker jag.

Denna kväll gjorde hon mig glad- bokhyllan. För där finns fortfarande en del kokböcker som är trevliga att bläddra i när inspirationen tagit tillfällig semester. Bläddrade långsamt igenom Leif Mannerströms fiskbok och blev hungrig!
I morgon blir det, om orken och smaken fortfarande vill, helstekt spätta med inspiration av just Mannerström. Hittade även en soppa med spännande tillbehör samt en saltinbakad hel röding som ska provlagas innan hösten blivit vår.

Såväl matlagning och ätandet handlar för mig om lust och passion. Dagar när dessa följeslagare inte är närvarande kan jag just lika gärna skeda i mig havregrynsgröt till middag, framför datorn, på riktigt.

Vad Mannerström mer skrev om surströmming?

Jag älskar lukten av surströmming, det luktar lika gott som en fransk ostbutik!
När jag var sex år gammal dukade farmor Cecilia upp surströmming med tillbehör på balkongen på Hornsgatan i Stockholm. Jag minns det som en fantastisk upplevelse, det var högtidligt och det smakade underbart. Sedan dess är jag i det närmaste beroende. Tredje torsdagen i augusti är traditionellt den den årliga premiären för denna delikatess.
Då är det fest!

Vi har en hel del gemensamt jag och Leif. Som att surströmming är en delikatess och att Sveriges gamlingar SKA få fortsatt bra mat även när den egna kroppen inte längre orkar laga till den.

 

✴︎✴︎✴︎

Svampskog & saga

skir bokskog
jens, anna & bella har nyss lämnat luleå för kristianstad då anna läser på högskolan här

På min äntligen lediga dag bar det av till skogs med nyfunna vänner och deras Bella. Tror inte jag berättat om den nya kollegan från Luleå? Vi har himla mycket gemensamt då en uppväxt i norr skiljer sig från en uppväxt i söder- långt mer än jag förstått. Jens som kollegan heter har betydligt bredare dialekt än mig men bara av att höra så märker jag själv hur jag börjar använda ord jag lagt på vila.

Ids du gå med påsen?” (Gitter du ta med dig soppåsen?)
Men gud vad det lever om!” (Men jösses vilket liv här är!)

Alla förtjänar att tillhöra ett sammanhang, att inkluderas…

 

 

när svamparna gömmer sig kan en alltid glädjas åt naturen

Visst är det lustigt hur en å ena sidan kan anpassa sig och känna sig varmt mottagen men å andra sidan genast känner sig hemma bland människor en delar traditioner med? Seder, ord, betoning, avskyn för insekter, maträtter… Vilket genast får mig att tänka (som jag alltid gjort)- det är inte så bara att fly från krig och sälla sig till det svenska. Varför ska en inte få älska barndomens Turkiet trots att Sverige blivit ens nya hem?
Klart vi ska ta hand om dem som söker ett nytt sammanhang!

Och när jag bjöd in Jens och Anna till vårt hem för en titt idag så berättade jag en historia som jag tror att du kanske inte hört?

Jag flyttade till Skåne i början av 2009 och har trivts väldigt bra. Miljön är fantastisk, våren kommer tidigt och det är aldrig långt till äventyr. Inte ens en söndag.
Flytten gick snabbt då jag fick napp på en jobbansökan jag skickat och det hjärta som innan bara längtat efter den älskade som jag då hade alltför långt till slog lyckliga volter.
Väl på plats kändes nya arbetet (arbetsbördan/förväntningarna/känslan av att pressas in i en opersonlig mall) inte rätt i mitt principfasta hjärta men kollegorna var välkomnande och jag kämpade på.
Kämpade så länge (6 år) att jag grät tröstlöst innan det var dags att köra dit! Min magkänsla hade haft rätt… När jag kom var jag en utmärkt flerspråkig hotellreceptionist med lätt för att kommunicera, när jag lämnade ett vrak.
Sökte och fick jobb där jag befinner mig idag och trivs alldeles utmärkt.
Men då, när jag trasig och ledsen inombords började på mitt nya jobb så fick jag nästan omgående en inbjudan att komma hem till en arbetskompis för att fira hennes födelsedag samma kväll.
Orkade inte riktigt och trodde att hon mest frågade för att vara snäll men tackade ja. Köpte en bukett blommor och en stor chokladkanin innan jag gav mig av för att förändra livet. En måste ge sig själv chansen om något ska bli annorlunda.
När jag så satt i hennes vardagsrum och spelade spel med kopp te och kaka framför mig slog det mig. Att efter nästan sju år i Skåne var det första gången jag fick en inbjudan till en annan människas hem. Klart att den människan heter Ann!

Minns att jag pratade med Uffe om det när jag kom hem samma kväll. Hur jag inte bara såg trapphuset utan faktiskt blivit inbjuden som i hembjuden. Sorgligt men samtidigt lyckosamt.

hittade hur mycket som helst- samtliga oätliga

 

Jag vill inte att någon annan ska behöva flytta hundratals mil till Kristianstad och vänta i sju år innan de blir hembjudna och inkluderade. Då spelar det ingen roll ifall du kommer från Karesuando eller Kabul. Du har rätt att finna ditt nya sammanhang.

Alla förtjänar vi att ha en god Ann i våra liv. Och just henne tog jag en tid efter både med till mitt skånska hem och till det norrländska…

Slut på sagan 🙂

 

 

✴︎✴︎✴︎