Renhornet är pyntat & julen här!

 

julgrupp vänlig för astmatiker

 

Herrejösses sådan kommers det är på jobbet i dessa tider. Jag somnar i bilen på väg hem varje dag- vilken tur att det är kärleken och inte jag som kör! Himla skönt är att ju högre tryck, desto roligare- tycker jag.

I skrivande stund står årets julskinka för griljering i ugnen samtidigt som farmor och vovvarnas syster Saga alldeles snart anländer. En liten stund att andas innan julen obönhörligen, officiellt är igång.

Ju högre tryck desto roligare!

 

pyntat renhorn- jag vill ha ljus överallt!

 

Huset är pyntat, fyllt med växter lämpliga även för allergiker (julstjärna, hyacint, amaryllis och gran går bort) och nu hör jag att de kommer!

✴︎✴︎✴︎

 

 

 

 

Sankta Lucia

saffranskladdkaka med lingon- rekommenderas!

Alldeles, alldeles snart är det jul! Om en vecka hämtar vi farmor vid tåget och till dess är det rakt bara att laga och baka för allt en är värd.

loppispynt samsas med fynd 🙂

 

Jobbar denna jul men tror inte det är därför stämningen är svår att finna- har inte känts så här eländigt sedan jag flyttade söderöver. I år firar kärleken med sina föräldrar och syster dagen innan julafton- då jag naturligtvis råkar jobba. Aftonen i sig blir därmed inte särskild alls. Fast hör det inte vuxenlivet till? Att se på Kalle, gråta en skvätt inombords och gilla läget.

 

Snart, snart är det dags…

 

 

finaste adventsfikat blev till marsipan-verkstad

Påminner mig ständigt om att julen är en känsla, inte en dag.
Har dessvärre tappat bort dem bägge.

Så får det lov att vara ibland.

 

✴︎✴︎✴︎

En ovälkommen vän på besök

 

 

 

Jag är oerhört tacksam över att jag inte är tonåring längre. Jag hade mindre att sätta emot då. Den tiden var den värsta i mitt liv. Med topparna, dalarna, ilskan, sorgen, tankarna på att bara sluta finnas till, funderingarna över vad det skulle bli av mig. Minns att jag stod vid järnvägen i min hemby, tittade på tågen och drömde om att min blivande kanske satt i en av vagnarna. Hur skulle vi möta varandra?
Ändå satt vuxna jag där på sängkanten igår. Förbaskat förbannad över något min älskade sa, klappande kattten och bara tvingade mig själv att andas. ”Andas. Andas. Andas. Andas. Andas. Det kommer gå över, allt kommer bli bra…

 

Hormoner från helvetet!

 

Mitt i allt kände jag igen mig själv. Och att jag varit där innan.
Varit den där arga som bara vill slå sönder saker, flytta, försvinna, börja på nytt, skrika, gråta. Förändra världen. Det där sköra i mig som jag skrev om för ett par veckor sedan. Om du minns?
Känslan nådde sin kulmen igår. Strax innan blodet började rinna.
Därefter var det som att jag fick en spruta lugnande. Som att luften äntligen gick ur en böld…

Mensen är här. Tack.

🎄🎄🎄